I fem år har jag haft ångest över Antonias 1-års förstoring. Inte den ni ser på bilden – utan en tidigare variant, som jag nu förpassat till källaren. Ni kan se den skymta i det här inlägget. Den var i färg, och det var just färgerna som var problemet. Studiobakgrunden och fåtöljen hon satt i var båda kraftigt turkosa, och det är en färg jag varken orkar titta på särskilt längre, eller som passar in någonstans i vårt hus.
Tavlan har känts fel var jag än hängt den, och ramen jag en gång i tiden valde till den likaså. Det har ju inte varit speciellt kul, för självklart vill jag ha framme en förstoring från hennes 1-års fotografering. Så efter fem års velande gjorde jag nu slag i saken och beställde en i svartvitt istället.
Foto: Anna
Befriande, skönt, och äntligen, äntligen i harmoni med resten av hennes rum. Det jag inte begriper är hur det kunde ta fem år för mig att komma fram till att det skulle vara värt det?!
Så fint det blev!
Mycket bättre 🙂
Jag ringde faktiskt idag och fråga från fotoaffären om det ännu är möjligt att få ett nytt kort från dotterns 1-årsfotografering och hon är ju 9 år! Vilket sammanträffande! 😉