Vissa söndagar kunde gott strykas ur kalendern helt och hållet. Denna går till historien som en av dem, och det enda jag uträttat är att trimma gräs tills jag hade blåsor i händerna och kokat en sats rönnbärs- och äppelgelé. Inte för att jag skulle ha legat däckad och vilat eller så – nej, sånt är väl bara det manliga könet förunnat. Jag hade både planer och energi att förverkliga dem – men som vanligt stod den där förbannade tröskan i vägen, ännu en gång. Men nu är fanskapet servat och inkört för vintern och jag slipper se den igen de närmaste elva månaderna. Och trattkantarellerna står väl kvar i skogen till nån annan dag – hoppas jag.
(Nej jag är ju inte alls bitter nej.)
