Självständighetsdagen ägnades åt pepparkakshusbygget. Det första – och sista. Degen gick knappt att kavla så hård som den var och kristyrhistorien ska vi inte prata om över huvudtaget. Jag var helt slut innan det var klart. Men nu står det där på bänken, om än inte i närheten av så snyggt som det jag drömde om. Och Amadeus säger att han vill flytta in, så åtminstone han är förtjust i det. Han var också den ende som ville delta i arbetet. Antonia dök upp först när djuren skulle stansas ut, med de nya pepparkaksformarna från Ikea. Det fick bli en igelkott och en ekorre som nu står framför huset. Älgen åt någon upp.
Och nej, någon sockerbagare bor det inte här i huset…
Skojar du? -Det är ju hur fint som helst. Du skulle se vår miserabla historia till pepparkakshus, men barnen säger att de gillar det i alla fall. En tröst för mitt arma modershjärta…
Superfint ju!!!
Det blir inget hus hos oss iår 🙁
Barnen hade pepprkaksbak hos farmor igår, vilket jag är tacksam för. Känner att tiden inte räcker till allt man vill hinna med innan jul.
kramis
Det blev ju jättefint! Riktigt charmigt!
Tack hörni, men om ni tittar på huset jag visade ifjol som mammas väninna byggde åt oss en gång i tiderna, så förstår ni kanske att jag är missnöjd 😀
Vilket fint pepparkakshus!!
Hihi, jag tycker att huset är hur fint som helst! Med eller utan älg. 🙂